Det var redan i källaren tungt att gå in där imorse. Där sitter det foto på de som t.ex är skyddsombud, brandmän o s v....Ja där fanns ju en bild på honom. Gick ensam den långa korridoren och uppför trappan. Hann och hämta vatten till kaffet innan det kom två andra. De visste också.

Sen kom det två som inte visste nåt. Sen ramla det in folk som vilken annan dag som helst, det var vårt humör som inte var det samma. Produktionschefen sa att idag var det inte produktionen som var viktigast utan personalen. Det gick inte många maskiner till att börja med , men allt eftersom började det på att dunka o låta lite här och där. Men ALLA tog nog denn tid de behövde för att prata om att han är borta. Man fattar inte....

Om jag var den enda som grät vet jag inte, men det är mitt sätt, det blir bara så, alla känner olika. Gud nåde den som vågar kritisera i ett sådant läge....

När jag hämtat mig gick jag och ringde om blommor till hans fru. Även hon jobbade hos oss förr, och det är henne och deras barn och lilla barnbarn + ofödda barnbarn vi tänker på .

Det är så tragiskt!