Åkte till jobbet i morse och allt var som vanligt.

Kvart i 8 ringde M...Mamma, kan du komma? Sesam har ont.

Jag fann honom under altanen där han satt så jag tog in honm.

Han sitter här, det blöder ur munnen.

Kommer du?

Självklart!

Såg knappt vägen , med tårarna rinnandes efter kinderna.

De hade lagt honom på hans stora kudde. Han skakade och det kom lite blod ur munnen, men inte så förfärligt.

Först ringde jag vetmottagn...med en helvetes lång kö.

Jag åker in direkt sa jag och lade Sesam i buren med kudden under sig.

De skrik han gjorde ibland var fruktansvärda.

Gick in o satte mig för att endast få beskedet att jag fick vänta tills deras telefonmottagning var klar.

De värsta 20 minuterna i mitt liv, helt säkert.

Väl inne fick hon inte klämma så mycket på magen förän han skrek. Å käken var krossad, fast det inte syntes utanpå. Jag KAN skicka dej vidare till Kstads djursjukhus sa hon....

Varför hon kunde det fattar jag inte...

Hon sa att han hade tappat ut så mycket invärtes innehåll att det var svårigheter att höra hjärtat slå.

Nej, vi tar det här och nu.

Skule behövt vadarstövlar därinne efter all gråt.

Som han kämpade, den lilla kraken, för att liksom hålla sig vid liv, fast han egentligen inte orkade.

Han klättrade bra uppför min ena arm...

Till sist släppte han taget, både om mig och livet.

Tog honom med hem. D fick göra "sin klubb afton" innan pappa hämtade och han kom hem till det hemska beskdédet. Att någon hade kört på Sesam och att han är död.

Nya gråtstunder. Sen hade vi begravning, här utanför, under det stora trädet, som blommar så fint till våren...

En tung platta har vi lagt ovanpå så inget djur ska komma åt att gräva.

Uppe på den plattan ställde vi sedan en marschall som brann natten ut.

Å david grät, igen o igen, å tröstade sig med Daisy, som inte fattar vart Sesam tagit vägen....de som busat och haft så kul.

Tur var att M skulle ropa in Sesam innan hon gick till bussen, annars hade han suttit där med smärta tills någon kommit hem vid 4-tiden.

Fattar inte att folk kan köra på djur utan att knacka på dörren till närmsta hus.....är det en del av den stressade världen / tiden vi lever.....?!

Igår tog vi beslutet: Vi skaffar inget mer husdjur nu.

Har 5 katter kvar, ingen av dom är den andra lik, ingen av dom kan ersätta den andra, och de kommer alla någon gång att bli borta på ett eller annat vis.

Den sorgen är lika förlamande varje gång, man är aldrig förberedd....